Emily L.

 It's You and Me babe!    

Den här bloggen skulle jag vilja tillägna "a special someone" nämligen Ida. Jag kom att tänka på det idag när jag gick från henne till bussen att hon betyder så fruktansvärt mycket för mig! Som ni vet är de man tycker bäst om svårast att beskriva för man vill att alla ska förstå hur fantastiskt underbar personen är men man får aldrig riktigt till det. Åtminstone inte sådär riktigt, riktgt bra som man hade önskat. Men jag antar att de starkaste känslorna kan inte kläs i ord, den som bemästrar det kommer en gång för alla putta undan Shakespear ur strålkastarljuset!

Det som jag märker med Ida är att hon får allt att bli så naturligt, aldrig stelt eller påtvingat. Jag som i vanliga fall är så tyst och försynt går det knappt att få tyst på. Det är helt enkelt så lätt att prata med henne, oavsett om det är stora, viktiga saker eller små och obetydliga. Hon lockar ut mig ur mitt trygga skal utan att jag märker det förrän jag lämnar henne och sakta kryper tillbaka. Det kanske är därför jag tycker så mycket om henne, för att hon får mig att bli den bästa jag kan bli.

Jag tror att det som skijer henne allra mest från andra människor är att hon aldrig någonsin dömt mig. Och har hon någonsin gjort det har hon inte avslöjat sig med en min. Det syns så tydligt i en persons blick när de dömer än, när de ser ner på en. Den där blicken som gör att man knyter näven för att slå men ändå vill att de ska förstå samtidigt som hjärtat brister inuti. Den blicken har jag aldrig fått av Ida, inte en gång! Jag vet att jag mer än en gång förtjänat den men istället har hon låtit mig hållas. Låtit mig göra mina egna misstag som jag har blivit klokare på. Ovanpå det har hon inte en gång sagt "vad var det jag sa?" utan tröstat med ett rent hjärta.

Dessutom har hon gett mig så många goda råd och stärkt mitt självförtroende till tusen. Det är så mycket lättare att tro på den där elaka lilla rösten inne i sitt eget huvud, den där som hela tiden talar om att man inte duger, att man inte räcker till. Ida, hon får rösten att tystna och när den rösten är tyst är det så mycket lättare att prestera för man vet att man faktiskt har kvaliteér.

Och Ida, när du läser det här kom ihåg att det är sant. Du är verkligen så här fantastisk! Jag vet att du, precis som jag har fått kämpa med sin egen personlighet. Vi har haft problem att finna oss själva, veta vilka vi är. Jag hoppas bara att jag kan hjälpa dig någon gång. Att jag får återgälda dig. För du är verkligen VIP för mig.