Emily L.

Jag är så trött på eländet! Jag är trött på alla dessa prov, läxor, förpliktelser, håret, min personlighet, allt! Det spelar ingen roll om jag pluggar, jag kommer aldrig bli smart, det spelar ingen roll hur mycket jag springer, jag kommer aldrig bli snabb. Det spelar ingen roll om jag klipper mig, jag kommer aldrig bli snygg. Det spelar ingen roll vad jag tar mig till jag kommer alltid vara samma, tråkiga Emily!

Negativ? Pessimist? Ett tröstande "det går över"? Jag vill inte höra, jag vill inte veta för jag bryr mig inte om hur det är imorgon eller nästa vecka eller om ett år, jag vil ha det bra nu! Jag vill må bra nu!

Det värsta är att det är ingens fel att jag känner så här, det finns ingen jag kan skylla på. Problemet är min taskiga självkänsla och det är ju bara jag som kan ändra på den och just nu vet jag inte hur jag ska påverka den för ingenting går bra och jag hatar det jag ser i spegeln.

Värst av allt är känslan av ensamhet, att inte ha någon att krypa ihop hos när allt går i uppförsbacke. Jag är med de jag tycker mest om dagligen och ändå känns det som att ha en kupa runt om sig. Jag saknar att ha en partner, att ha någon helt enkelt. Självklart tänker man tillbaka på det man haft och saknar det men förnuftet trycker ner en i skorna med raketfart. Nu inser man hur mycker mer det var än bara ett förhållande, det var trygghet. Bara en sådan sak som att ha någonstans att sova när det blir sent, var tog det traditionsenliga halv-två-sexet vägen?

Realisten i mig vet också att det här bara är en övergående fas, det går faktiskt över och inget blir bättre av att tycka synd om sig själv. Men blir det inte en brant nedförsbacke i mitt liv snart så kommer jag inte bli en plåga bara för mig själv utan även för min omgivning och det vill jag inte! De förtjänar inte det för de ställar alltid upp för mig och det känns så otacksamt . Det är den här förbannade hösten alltså, måtte snön komma snart så även om livet inte blir ljusare så blir ändå världen det.