Emily L.

Jag och Emelie har bojkottat alla hjärtans dag och funderar på att hänga oss istället, jag menar finns det något så deprimerande som alla hjärtans dag för singlar? Hallå!? Räcker det inte med att vi är ensamma och ingen vill ha oss ska vi också ha en dag om året där alla par kan hålla handen, skaka på huvudet och tycka synd om oss? Räcker det inte med de andra 364 dagarna om året som vi måste stå ut med i ett singelhatande samhälle, hela samhället är byggt för par! En del kan inte ens bo utan en andra hälft för att betala hyran på räkningen! Ta bara telebolaget 3 som exempel, på tisdagar går man på bio 2 för 1. Alltså är man ett par (alltså två stycken) betalar man bara för en biobiljett. Men är man bara än, då får man betala lika mycket även om man har tre, inget halva priset där inte! Jag kanske vill sitta på bio och bara rå om mig själv eller så kanske man är medtvingat som det tredje hjulet och får titta på filmen medans vännerna bara har ögon för varandra, kul!? 

För alla par där ute låter jag nu bitter och avundsjuk och det kanske jag är. Men det här rä en sån där dag man påminns om alla tidigare misslyckanden och sådana har jag haft! Kärleken har sannerligen inte varit nådig. Första kärleken föredrog dataspel framför sex, inget vidare betyg. Efter första kärleken insåg man hur svårt det är att skaffa en bra man och hur man urskiljer dem från resten av det manliga släktet. På den vägen var det flörtar som spårat ur och festhångel om vartannat. Men på allvar nu, var ska man ragga? Det definitivt inte heta tips inom klassen ller umgängeskretsen, internet fungerar dåligt det med. På fest? På krogen? hur seriöst tar båda parterna det med lite promille i blodet? I skolan? De som är något att ha är antingen ens vän, bekant eller en kompis kompis vilket också kan vara farlig. Så var finns dom?

Som tur var har jag hållit mig borta från allmänheten idag så jag har klarar mig lindrigt undan. Det enda som har varit bra idag var att jag och min syster hade fått ett brev med ett alla hjärtansdagkort från våran treåriga kusin Nils som hade ritat själv, fast lite hjälp av sin mamma. Det var gulligt! Han var här häromdagan, sockerspidad och i högform. Han ville leka kurragömma men vi sa att vi var inte så sugna. Då kröp han upp i knäet på mig och satte ansiktet tre centimeter från mitt och så säger han med sin sockersötaste röst "men om jag pussar dig, kan vi leka kurragömma då?". Vem kan motstå det? Vi lekte kurragömma. Jag tror dock han missuppfattat leken en aning. Jag hann räkna till två och sen skrek han att han var klar. Sedan letade jag i tre sekunder sen hoppade han skrattande fram ifrån gömstället. Så jag låtsades inte se honom och då ropade han " jag är ju underbordet!". Han är så söt men pratar så man får skavsår i öronen, hans nya uttryck var "både tre kan leka".

En dag vill man väl ha en egen lite knatte men frågan är då om man faktiskt hittar en redig karl klarar att stanna hos en man som åstadkommit en så mycket illamående och smärta genom att utsätta en för graviditet och förlossning!?