Emily L.

Nu har två veckor gått. På pappret jg fick hem i våras stod det att jag hade hamnat på axelmontaget. Nöjd eftersom jag hade klasskompisar som också fått jobb där tackade jag ja. När jag sedan kom dit blev jag flyttad till transportavdelningen där jag blev regristrera. När min chef sedan började en vecka senare meddelade han att jag sklulle bli förflyttad för att det jobbet var för svårt att lära sig och det var behörigheter som han var tvungen att söka efter i Holland.

Vid dagens slut fick jag gå till tvätten. Det innebar att jag skulle plocka upp materialet ur en låda, lägga dem på en annan för att de sedan skulle in i tvätten. Anledningen till att allting måste tvättas var för att de var insmorda i skit och gift. Så mycket att man var tvungen att ha vanliga handskar OCH, inte eller, OCh gummihandskar över det.

Inte nog att arbetet var, tungt, smutsigt och helt intilligentsfritt hade jag sällskap. En 45plusare, gubbe (han såg verkligen mycket äldre ut). Han hade förslitningskador i ena armen och hade jobbat där i över 30 år. Om inte det var sorgligt nog för en att helt tappa modet frågade han mig vad jag gick och vad jag ville göra sen. Jag försökte låta så ödmjuk som möjligt och sa civilingenjör och tänkte i mitt stilla sinna att fem års studier och skulder är ingenting för att slippa det här. Men han bara skrattade åt mig och berättade att då hamnade jag säkert i mätrummet en vacker dag. Med gråt i halsen och en klump i magen fortsatte jag den timmen med ett enda mål, att inte börja gråta där inne. Jag tänker inte hamna på meritor! jag tänker inte jobba i någon tvätt, mätrum eller verkstad över huvud taget.

Ute på parkeringen väntade Jocke på mig och det tog inte mer än någon sekund innan jag kastade mig om halsen på honom och grinade hysteriskt. Den där gubben, han var hemsk! Så nedlåtande och övertygande. Som att hur mycket man än kämpade i livet så hamnade man där, bland smut och oljud.

Dagen efter blev jag flyttad permanent och jag var livrädd attt mina återstående fyra veckor skulle tillbringas i tvätten. Men jag hamnade på axelmontaget istället och jag kan inte säga att om det är är ett upp eller nedbyte j'mfört med regristrerare. Alltjag vet är att det inte är tvätten!

Nu vet jag vad jag gör,  det gick fort att lära sig. Det är påfrestande för rygg, knän och fötter men jag överlever. Där kan jag vara resten av tiden och jag börjar nästan trivas. Vi städar varje fredag och gör snyggt i slutet av varje pass så det är inte alls lika smutsigt, luften är mycket bättre och det finns radio. Arbetet är monotomt så när det väl går på rutin kan jag drömma mig  bort och tänka på annat. Det här blir bra, men aldrig mer Meritor.