Ute ur systemet
För att bara ha haft två sexpartners är jg väldigt erfaren vad gäller preventivmedel. Jag har provat på det mesta och reagerat bra på dem alla men fortsatt utforska för att hitta det ultimata medans det är så billigt som 170 kronor för ett helt år.
Som alla andra började jag med p-piller och allt var frid och fröjd. Så länge jag kom ihåg att ta dem vill säga. Kondomen har jag också testat men att helt förlita sig på kondom när man har ett aktivt sexliv känns tråkigt eftersom man tappar mycket av överraskningsmomentet när man måste planera att ta med sig den. Sedan kom de revulutionerande plåstren från amerika och jag testade dem. Lite osäker var jag då de lossnade i kanterna. Enligt barnmorskan kunde de lossna upp till 30% men ändå ge fullt skydd men sen kom sommaren också och det blev svårare att dölja dem. Bekväm som jag är tänkte jag då testa på p-staven. En liten stav i armen som ger fullt skydd, behöver inget minne och det bästa av allt ingen mens!
Att sätta in den var inget svårt alls. Jag fick ett bedövningsplåster och sen var det inte mer än ett litet stick så satt den på plats. Två perioder av mens på fem månader, nackdelan var att den också bidrog med en ganska stor viktökning. Efter att ha växt ur hela min garderob fick det vara nog och jag bokade tid för att ta ut den.
Katastrofen började redan när jag två timmar innan uttalad tid skulle sätta på mig bedövningsplåstret. Det hade smält ihop med mitt busskort och när jag drog isär dem rann det bedövningsmedel överallt. Jag blev tvungen att springa till skolsyter och få plåstret bandagerat runt armen. Väl på ungdomsmottagningen fick jag veta att plåstret halkat på sned och bödövat delvis på fel ställe. Barnmorskan gjorde ändå ett försök och jag kände inget ont. Två minuter var den tid hon trodde att det skulle ta. Efter tio började jag ana att något inte var riktigt bra. Staven satt för djupt och väldigt nära muskeln. Hon bestämde sig för att göra ett försök från andra hållet och stack kanylen på ett nytt ställe i min arm. Där var inte bedövning full och det gjorde ont. Hon lade lokalbedövning och gjorde ännu ett kanylhål i min arm. Efter ytterliggare tio minuter fick hon erkänna sig besegrad, hon fick inte ut den.
I halvt chocktillstånd och med tanken "det du sätter in måste du väl få ut!?" fick jag två bedövningsplåster och en tid på lassarettet. Jag åkte därifrån med trestick i armen och två rediga blåmärket, svullen och öm.
Idag var det då tid för mitt andra försök att bli av med staven. Jag glömde bedövningsplåsterna så de kom
på 40 minuter för sent. Jag tänkte inte låta mig avskräckas och åkte dit fast besluten om att den skulle ut.
När det blev min tur kom en väldigt rar dam och sa att hon skulle ta hand om mig. Först tyckte hon att det var konstigt att barnmorskan inte fått ut den eftersom hon kände den så tydligt och tänkte att det här, det blir lätt som en plätt. Min arm var fortfarande svullen sen det förra försöket men bedövningen hade tagig ganska bra trots förseningen. Kanyl var inte att tänka på utan hon började med skalpellen direkt och jag stirrade i taket för att slippa se slakten av min egna arm.
Damen, min läkare var väldigt trevlig men inte särskilt modingivande. Om och om igen kallade hon mig stackars flicka och ojade sig över min stackars arm och beklagade sig över vilka ärr jag skulle få. Till en början var hon självsäker men sedan när hon började prata mer till sig själv än till mig förstod jag att det inte skulle bli så enkelt som hon trott. Då och då gjorde det ont, precis som när man drar av skorpan på ett sår och jag grimaserade. Hon frågade flera gånger om jag ville ha lokalbedövning men sist jag tog den blev det för svullet ochjag tänkte att smärtan är värt det om hon bara får ut den ur min kropp.
Efter tjugo psykiskt krävande minuter sa hon äntligen att nu var den ute. Lättad reste jag mig och gick för att hämta ut mina numera väldigt upskattade plåster. Men jag kommer att vänta ett tag med att sätta på mig det första, jag är nyfiken på vem jag är utan alla extrahormoner i systemet. Jag tänker ta någon månad och bara vara mig själv och med pojkvännen på flera mils avstånd så är det ingen fara angående skydd.
Jag kommer inte få ett, inte två utan fem ärr på armen som en påminnelse om att den bekvämaste vägen inte alltid är den rätta.
Som alla andra började jag med p-piller och allt var frid och fröjd. Så länge jag kom ihåg att ta dem vill säga. Kondomen har jag också testat men att helt förlita sig på kondom när man har ett aktivt sexliv känns tråkigt eftersom man tappar mycket av överraskningsmomentet när man måste planera att ta med sig den. Sedan kom de revulutionerande plåstren från amerika och jag testade dem. Lite osäker var jag då de lossnade i kanterna. Enligt barnmorskan kunde de lossna upp till 30% men ändå ge fullt skydd men sen kom sommaren också och det blev svårare att dölja dem. Bekväm som jag är tänkte jag då testa på p-staven. En liten stav i armen som ger fullt skydd, behöver inget minne och det bästa av allt ingen mens!
Att sätta in den var inget svårt alls. Jag fick ett bedövningsplåster och sen var det inte mer än ett litet stick så satt den på plats. Två perioder av mens på fem månader, nackdelan var att den också bidrog med en ganska stor viktökning. Efter att ha växt ur hela min garderob fick det vara nog och jag bokade tid för att ta ut den.
Katastrofen började redan när jag två timmar innan uttalad tid skulle sätta på mig bedövningsplåstret. Det hade smält ihop med mitt busskort och när jag drog isär dem rann det bedövningsmedel överallt. Jag blev tvungen att springa till skolsyter och få plåstret bandagerat runt armen. Väl på ungdomsmottagningen fick jag veta att plåstret halkat på sned och bödövat delvis på fel ställe. Barnmorskan gjorde ändå ett försök och jag kände inget ont. Två minuter var den tid hon trodde att det skulle ta. Efter tio började jag ana att något inte var riktigt bra. Staven satt för djupt och väldigt nära muskeln. Hon bestämde sig för att göra ett försök från andra hållet och stack kanylen på ett nytt ställe i min arm. Där var inte bedövning full och det gjorde ont. Hon lade lokalbedövning och gjorde ännu ett kanylhål i min arm. Efter ytterliggare tio minuter fick hon erkänna sig besegrad, hon fick inte ut den.
I halvt chocktillstånd och med tanken "det du sätter in måste du väl få ut!?" fick jag två bedövningsplåster och en tid på lassarettet. Jag åkte därifrån med trestick i armen och två rediga blåmärket, svullen och öm.
Idag var det då tid för mitt andra försök att bli av med staven. Jag glömde bedövningsplåsterna så de kom
på 40 minuter för sent. Jag tänkte inte låta mig avskräckas och åkte dit fast besluten om att den skulle ut. När det blev min tur kom en väldigt rar dam och sa att hon skulle ta hand om mig. Först tyckte hon att det var konstigt att barnmorskan inte fått ut den eftersom hon kände den så tydligt och tänkte att det här, det blir lätt som en plätt. Min arm var fortfarande svullen sen det förra försöket men bedövningen hade tagig ganska bra trots förseningen. Kanyl var inte att tänka på utan hon började med skalpellen direkt och jag stirrade i taket för att slippa se slakten av min egna arm.
Damen, min läkare var väldigt trevlig men inte särskilt modingivande. Om och om igen kallade hon mig stackars flicka och ojade sig över min stackars arm och beklagade sig över vilka ärr jag skulle få. Till en början var hon självsäker men sedan när hon började prata mer till sig själv än till mig förstod jag att det inte skulle bli så enkelt som hon trott. Då och då gjorde det ont, precis som när man drar av skorpan på ett sår och jag grimaserade. Hon frågade flera gånger om jag ville ha lokalbedövning men sist jag tog den blev det för svullet ochjag tänkte att smärtan är värt det om hon bara får ut den ur min kropp.
Efter tjugo psykiskt krävande minuter sa hon äntligen att nu var den ute. Lättad reste jag mig och gick för att hämta ut mina numera väldigt upskattade plåster. Men jag kommer att vänta ett tag med att sätta på mig det första, jag är nyfiken på vem jag är utan alla extrahormoner i systemet. Jag tänker ta någon månad och bara vara mig själv och med pojkvännen på flera mils avstånd så är det ingen fara angående skydd.
Jag kommer inte få ett, inte två utan fem ärr på armen som en påminnelse om att den bekvämaste vägen inte alltid är den rätta.
Kommentarer
Postat av: Alex
Haha, även en liten sak kan ge stora problem. Huvvaligen.
Trackback