Systematiskt kaos

I veckan som gått har det pratas och skrivits mycket om de här två systrarna som utvisats ur Sverige tillsammans med sin pappa som är dömd för misshandel mot de båda som också gjort att de nu lever i skyddat boende i Sverige. Ärendet överklagades men samma bedömning gjordes igen, att flickorna kunde få samma skydd i hemlandet som i Sverige.

Jag kan känna att smutskastning mot migrationsverket alltid säljer lösblad och att ingen faktiskt tagit reda på hur polismyndigheten i Kroatien (som jag tror de blev utvisade till) fungerar utan de litar på att våra fördomar mot utländska poliskårer ska räcka för att få oss upprörda och är det så att pappan får tag på flickorna kommer det att startas ett drev mot migrationsverket och annars kommer vi aldrig höra talas om dem igen. Slutet gott, allting gott?

Själv tycker jag att debatten tagit helt fel fokus. Den här familjen utvisades efter åtta år i Sverige, åtta år! Den ena flickan var åtta när hon kom hit, hon har levt lika länge i Sverige som i landet där hon föddes, hon har genomgått nästan hela den svenska grundskolan! Hur kan man utvisa människor efter åtta år!? De har nu lärt sig språket, gått i skolan, skaffat jobb och vänner här. Det är inte humant att låta männsikor leva i ovisshet i åtta år och sedan skicka tillbaka dem när de skapat sig ett liv här!

Där tycker jag att man verkligen kan kritisera migrationsverket, det tar för lång tid! Inte konstigt att barnen blir apatiska, det hade jag också blivit! Min familj var under 1,5 år avlastningshjälp åt en mor som kommit från Afrika med en tvååring och var höggravid. När hennes andra dotter fötts bodde barnen hos oss en dag i veckan i ett års tid, de här ungarna blev en stor del i vårt liv och de fick avslag i sina ansökningar efter två år.

Vet ni att när en familj blir avvisad från Sverige är alla papper skrivna på svenska? Inte nog med att vi låtit dem vänta en evighet på besked, när papprerna väl kommer har vi också mage att skriva det på ett språk vi tar för givet att de ska ha lärt sig under sitt tillfälliga boende i Sverige. Familjerna måste alltså tillkalla en tolk som kan förklara för dem vad som står.

Just den här familjen överklagade och innan beslutet hann tas upp igen kom en remiss som sade att alla som befann sig i kommunen skulle få uppehållstillstånd. Nu bor de i Uppsala. Och om vi kunde knyta band till den här familjen under två år, hur många vänner tvingas då den här sextonåringen att lämna?

Det borde finnas någon regel som säger att ifall ärendet inte tas upp inom en viss tid skall familjen automatiskt få stanna. Då tvingas migrationsverket att arbeta mer effektivt. Jag säger inte att de inte gör ett bra jobb, det kan inte vara lätt att ha så många människors liv i sina händer och jag tror ingen gläds åt att utvisa någon och krossa någons drömmar men det måste gå fortare så att inte den här människan hinner bygga upp ett nytt liv som också tas ifrån dem.