Systematiskt kaos

Idag är ingen vanlig dag för det är faktiskt min födelsedag! Jag verkar vara den sista som kom ihåg det! Vad konstigt det var att inte bli väckt med paket och sång! Det känns ju faktiskt som en helt vanlig dag då... Men sen har det bara drällt in lyckönskningar på sms, igår var den en hel bunt som gratulerade i förväg för att de visste att de skulle glömma bort och Tony sjöng faktiskt en liten trudelutt i telefonen i morse. Jag får ta en vända in på systemet så jag verkligen förstår innebörden av den här dagen.

Men alla är så snälla och säger grattis (förutom mamma och pappa som kl 12 fortfarande inte har gratulerat sin förstfödda) men den absolut raraste gratulationen jag fått hittills som fick mig att fälla en tår kom från moster Karin via msn:

"Tänkte på när du föddes. Då var jag den malligaste mostern i hela världen. Det var oroliga tider. Ny njure på morfar, han låg inlagd i Uppsala och så hade mormor tagit hand om sin sjuka mor i flera månader och straxt före jul så dog hon. Men i februari ljusnade allt, för då blev jag moster för första gången."

Nu 20 år senare går vi igenom samma veva igen, mamma läggs faktiskt in på Uppsala idag för att förberedas inför kommande njurtransplantation så det är ingen vanlig dag, inte ens en vanlig födelsedag! Typiskt inslag av skräckblandad förtjusning!

Ikväll ska jag i alla fall åka och sova hos Jocke och Emelie hade ställt sig beredd att joura för att jag inte skulle bli helt ensam på min födelsedag. Klockan tre ska jag bjuda på fika så då kommer jag få riktig sång. det är konstigt, att bli sjungen för är det jobbigste som finns men utan sång ingen födelsedag!