Systematiskt kaos

http://musicremedy.com/audio/index.cfm?FuseAction=ShowAudioPlayer&AudioId=27270&Quality=5

Mamma ringde mig idag. Hon ligger i Uppsala ihop med sin syster Monika som skall ge henne en ny njure imorgon. Vi har väntat på den här dagen väldigt länge, jag minns inte ens när mamma inte åt mediciner. Imorgon är dagen äntligen här! Det är svårt att få det att gå in.

Vi har alltid levt med vetskapen om det här, den här sjukdomen har alltid varit en del av vår vardag. Först var det morfar och sen var det mamma och jag har aldrig oroat mig dte minsta. Jag menar kunde man göra det för 40 år sedan på morfar, hur bra måstede inte vara på det idag när det är mammas tur? Vi hade överraskningsfets för morfar nu i vintras för att fira nya njurens 40 -årsjubileum! Det är konstigt egentligen, att en njura är så stark att den överlever två mänskliga livscykler... Ännu konstigare är det att mamma levt i flera månader nu helt utan njurar med hjälp av dialys, det borde ju inte gå att plocka ur livsviktiga organ utan att sätta n något nytt!

Men imorgon är alltså den stora dagen och mamma ringde för att berätta att hon opereras på morgonen men kommer inte att kunna kontakta oss eftersom hon kommer vara sövd hela dagen och vi skulle ringa Johan på kvällen om vi ville veta hur det gått. Jag har haft så lång tid att förbereda mig på det här men jag känner mig helt ställd! Och jag ville så gärna säga hur mycket jag 'älskar henne men jag ville inte att hon skulle tro att jag garderade mig och sa hej då ifall något skulle hända. Hon är nog nervös som det är och jag vill inte oroa henne ännu mer!

Det finns en låt av David Phelps som jag brukar lyssna på i bilen och den får mig att gråta varje gång. Det är så ruskigt stark och texten är så betydelsefull och jag skulle kunna passa in den på varenda en som jag älskar men just nu skulle jag vilja detikera den och den här bloggen till de två som just nu upptar all min tankeverksamhet.

Den första är självklart min underbara mamma som redan gått igenom så mycket! Jag förstår inte hur en enda människa kan gå igenom så mycket olycka och sorg förutom njursvikten som hon gjort och fortfarande komma ut stark ur det!

Den andra personen som jag anser är helt otrolig är min moster Monika som bestämt sig för att ge sin syster sin ena njure innan hon ens blev tillfrågad. Det är den absolut största gåvan någon skulle kunna ge till vår familj och jag hoppas hon vet hur mycket vi älskar henne och uppskattar det!

På lördag får jag träffa dem igen, jag och Erika har köpt presenter till dem men eftersom jag vet att mamma brukar läsa min blogg kan jag inte säga vad det är. Håll tummarna för oss imorgon!