Systematiskt kaos

Klockan är strax efter 23 och har äntligen fått komma in på mitt hotellrum! Jag är personaldagar med företaget vilket innebär att vi bor på Gripsholms värdshus där vi beslagtagit konferensrummet från 9 i morse och till 15 imorgon med avbrott endast för sömn och mat. Det låter kanske hårt och visst är jag slut i huvudet efter en 14 timmars arbetsdag men det finns förmildrande omständigheter. En är fyrarättersmiddagen vi åt på kvällen, lunchbuffén som sammanställts av svenska kockeliten och mitt rum som är större än Jockes lägenhet! Jag har bland annat en 160-säng men stort täcke och fyra uppfluffade kuddar helt för mig själv! Och det är jättefina miljöer med vinkällare och flera plan och kanonservice. Jag älskar att bo på hotell!

Att vara här med personalen (idag har det i och för sig bara varit ledningen och säljarna) får mig att känna mig jätteliten! Hade jag haft åldersnoja över min 20-årsdag hade den definitivt varit botat nu! Till exempel hade vi genomgång med ett nytt bolag som skulle presentera en av sina produkter vilket var en DVD med ett barnprogram på vilket han frågar vilka som inte har barn eftersom de antagligen inte visste vad det var. Jag var den enda som inte hade barn!

Claes tycker det är väldigt fascinerande att jag är så liten och låter mig alltid lyssna på en massa gamla klassiska låtar för att kolla om jag känner igen dem och varje gång jag känner igen någon 80-talsdänga utbrister han något i stil med "Hur kan du göra det? Den här kom innan du ens var påtänkt!" Jag tror att han kände sig lite gammal när vi insåg att han tog studenten samma år som jag föddes...

En annan som kände sig gammal var Tony som undrade om jag hade haft en LP-skiva någon gång och jag svarade sanningsenligt att ibland lyssnade vi på det hos mormor. Jag fnittrade också rått när vi råkade höra damen vid bordet bredvid i restaurangen sa " Där sitter de, sju gubbar och en flicka!".

Det är tur att resten av personalen dyker in imorgon, då kommer det åtminstone en som jag bara har två år upp till!  

Jag är så trött på att vara jag! Jag är glömsk, slarvig och klumpig. Jag har noll kontroll helt enkelt. Till exempel när jag diskar slutar det alltid med att hela köket är blött, ska jag svara i telefonen slår jag självfallet i en tå i något bord på vägen dit och så vidare men aldrig, ALDRIG har jag blivit så här sur på min dumhet!

Igår ringde en av mina butiker som jag besökt under dagen och undrade om jag saknade min väska. Jag som inte ens märkt att den var borta insåg då att när jag burit ut returer så hade väskan blivit kvar i affären. Väskan som innehöll allt jobb och alla ordrar jag fått in under två dagar. Suck!

Men det tar inte slut där. När Jocke och jag går ut till bilen undrar han vart jag parkerat bilen. På min gata förstås säger jag och han frågar lite fint om jag verkligen fick stå där eftersom det är parkeringsförbud där mellan 00-06 på torsdagar. Vit i ansiktet springer jag ut till bilen bara för att inse att ja, jag har fått parkeringsböter. Och som jag grämer mig! Jocke visste om det, hade det bara kommit på tal hade jag haft all tid i världen på mig att flytta den, hade jag kommit från andra hållet hade jag sett skylten bättre, om Tony inte haft bil igår hade jag lämnat den hos honom i Frövi, jag hade till och med kunnat åka med den till jobbet och cyklat hem min cykel men nej jag parkerade bilen så nära ingången jag kunde och var nöjd eftersom det för an gångs skull fanns en plats ledig! Jag sprang till och med ut en extra gång för att jag glömt saker i bilen! Nej det var bara att betala boten på 600 kronor!

Min mamma försökte trösta mig med att det kunde vara mycket värre, det hade åkt en civilpolis mellan Frövi och Fellingsbro igår och hon hörde flera som fått böta nästan 3000 kronor. Claes på jobbet hade tankat tjänstebilen med bensin fast det är en diesel vilket inte är så bra! Så visst, det finns alltid någon som har det värre men jag är sååå trött på att vara så klantig som jag! Det är bara så surt och onödigt! Så har någon av er ett par hjärnceller över så tar jag gladeligen emot dem!

Det är sååå lite att göra på jobbet idag! Det är få saker jag avskyr så mycket som att sitta av tiden, speciellt när jag hade kunnat fått så mycket gjort hemma! Idag har jag än så länge kanske haft 45 minuters effektiv tid och jag vet att jag kommer få bråttom efteråt för att hinna med bussen! Så nu sitter jag och väntar och hoppas på faxen eller att telefonen ska ringa!

Ikväll ska jag träna fotboll! Kanske första gången sedan jag började på Naxos! Ska bli kul men hatar grus, grussäsong och försäsong. Jag hatar också att veta att jag måste åka buss och att jag inte kommer hem ikväll förrän tidigast halv 11! Men det ska faktiskt bli skönt att börja åka lite buss igen. Livet är fullt med ofrivilliga micropauser som skall utnyttjas! Och längtar jättemycket efter fotbollen! Märks att jag haft två säsonger då jag inte kunnat vara med ordentligt och på riktigt! I år är jag och Sofia Lek, bus -och festfixare för laget så planer skall smidas! Förslag mottages gärna!

Idag är det första dagen i skolan för många och jag är så avundsjuk! Missförstå mig rätt, jag trivs jättebra på jobbet! Men jag saknar att plugga! Att få läsa, lära mig saker, umgås med jämnåriga! Fast gymnasiet det kan få vara, fy och tvi för att komma tillbaka dit! Jag längtar efter att få läsa på universitet! Det vore så sinnessjukt roligt! Nu vet jag ju vad jag vill göra igen så längtan är påträngande! Den 28 mars är det högskoleprov och då gäller det! Sista chansen att höja sig innan ansökan ska vara inne! Att skriva prov med press på sig, det är vidrigt! Det här kan vara det viktigaste provet jag kommer skriva i hela mitt liv! Så blir sittande med svenska akademins ordlista och övningsprov hela mars månad! 

Nu är det bara en vecka kvar innan Clara sticker till Indien! Vidriga människa! Jag kommer sakna henne till döds ju! Vi har aldrig varit sådana som kräver att vi måste ses jämt och hela tiden, en sommar kom vi till och med överens om att vi inte ville träffa varandra (första sommaren vi båda hade pojkvänner)! Men att veta att jag inte kan träffa henne, det är en hemsk tanke! Även om vi inte alltid umgås så  har hon ju alltid funnits där för mig! 

Idag insåg vi än en gång hur gammal Tony är i jämförelse med mig! Han undrade om jag aldrig haft en LP-skiva och jag sa nej men mormor hade en med djungelboken på när jag var liten varpå han surt utbrister "-Mormor!?"

Nu har jag ju gått från lantnolla till stadsbo och bor i min enorma 45 kvaratmetersetta! Jag måste säga att jag trodde det skulla vara svårare att vänja sig än det varit men nog finns det både för och nackdelar!

Fördel: Cykelavstånd till jobbet. Sååå skönt att slippa köra bil i 45 minuter både för att ta sig till o från jobbet och behöva styra samkörning och allt det där!

Nackdel: Cykelavstånd till jobbet. Imorse var det 20 grader kallt och snö när jag cyklade, det var så kallt att tårarna som kom av vinddraget frös till is i ögongropen så att jag fick svårt att blinka! Och jag kan inte säga att jag längtar efter vårregnet heller!

Fördel: Jag behöver inte plocka, städa eller diska efter någon annan!

Nackdel: Det är ingen som plockar, städar eller diskar efter mig!

Men än så länge överväger fördelarna nackdelarna! Jag stormtrivs!   

Jag börjar känna mig gammal, inte bara "jag måste vara äldst på krogen"-gammal som man känner sig varje fredag utan gammal på riktigt! Här är några tydliga tecken på att jag om 28 dagar inte längre är tonåring:

* Hemsidor som lunarstorm, facebook, kamrat med mera är helt och hållet ur mitt system. Det enda som jag ens har kvar är facebooken och den kollar jag av kanske en gång i månaden och jag tycker inte att dte är ett dugg intressant! Jag förstår faktiskt inte poängen!?

* Jag har slutat dokumenterat. Aldrig fotar jag och jag lägger definitivt inte ut något alls på bilddagboken! Jag lade in en bild för någon dag sen för första gången på flera månader! Det känns som att bilddagboken bara har blivit ett sett att skryta över sitt liv till folk man aldrig träffar, har jag helt fel? Jag tar heller inte några fler "ego-bilder" med mobiltelefonen! Jag gjorde det på nyår eftersom jag inte har en enda bild på mig själv sen jag blev mörkhårig och det är ju snart ett halvår sen!


* Jag är inte längre en slav under msn. Jag minns hur det var, man startade datorn och sen satt man fast i timmar och fick ingenting gjort! Jag startar inte ens datorn om jag inte ska betala räkningar längre. Sitter så mycket på jobbet med den så jag tröttnar. Och de människor som faktiskt betyder någonting på riktigt de ringer om de saknar dig!

Det är faktiskt sant, när man blir äldre upptäcker man att det finns viktigare saker än att alltid vara uppkopplad och hänga med på vad som händer allt och alla. Man har fullt upp och är nöjd med det som finns på riktigt!