Systematiskt kaos

Igår cyklade jag lite tung och nedstämd i sinnet till träningen och möttes av sju nya ansikten! Det var fyra bröder och en syster, förstår ni att det är en hel inomhuskedja!? Tufft! Sen var det en liten kille från i vintras och en polare till syskona. De var så oerhört duktiga allihop och jag kunde inte förstå hur de kunnat bli så bra på tre pass! Dessutom kom ett gäng tjejer som ville stå bredvid och lära sig kasta!

Hela träningen var fylld av glädje, man tappade och skrattade, plockade upp och kastade. Ideligen pepp och lovord runt omkring och alla utvecklades med varje kast och varje fångst. Under matchen såg man alla sakerna man själv gjorde när man började; klumpa sig runt disken, kasta för tidigt eller för sent, sprang i cirklar men det gjorde ingenting! Alla var så glada och jag kom hela tiden på mig själv med att skratta och le åt småsaker.

Igår var ett uppvaknande och plöstligt kom jag på varför man hållit på med det här i sex år! Det är ju sååå roligt! Efter träningen så sa den yngste killen till mig att han hade spelat fotboll och hockey och tennis och handboll men inget var så roligt som det här! Systern som var där sa till sina bröder att det var verkligen så roligt som de sagt och det enda jag kunde svara var att jag vet. Jag vet hur roligt det är, hur lycklig det gör en men någonstans på vägen tappade vi det och blev för tävlinginriktade. Jag började gråta efter en förlust under förra turneringen när det inte alls är det de handlar om! Att det kom lite nytt blod som kunde påminna oss om det är nog det bästa som kunde hända!

Igår när jag kom hem hade jag ont i hela kroppen, var hungrig och törstig, blöt och kall men så lycklig! Det var verkligen två timmars terapiträning!