Överansträngd
Eker - Frövi
B-lagsmatch måndag
Frövi - Eker
B-laget idag innehöll flera yngre och många orutinerade spelare. Men alla hade mycket vilja i kroppen och det var ingen som hade en tanka på att ge upp. Vi gör första målet genom Martina men eker hämtar snabbt upp igen. Jag agerar dagen till ära mittback tillsammans med Helena som även hom får sig en armbåge i ansiktet när hon försvarar i den situationen som resulterar i deras kvittering. Helana är en av de yngre spalrena, född 92 eller 93 och jag antar att jag kände lite "moderlig" gentemot dem. Jag blev så arg när jag ser att läppen spruckit på henne att jag vrålar till domaren "de slår henne ju så att hon blöder i ansiktet". Den meningen innehäll nog en och annan svordom också... Domaren ser helt förstörd ut, ung och oerfaren som han verkade vara och vågade självklart inte döma bort målet. Helana fick byta och nu var det jag och Gyllen i mittbacksposition. Till vår hjälp på kanterna hade vi Ida till vänster och Carro till höger. Jag tog på mig ansvaret att dra igång snacket men förutom det var det knäpptyst från våra spelare. Fick dock mycket beröm för att jag pratade och ska försöka fortsätta med det. Även om backlinjen fungerade bra och Lisa -93 var kung i målet så fick Eker in två mål till på grund av slarvigt markeringsarbete. Katta petar in två mål till och äntligen är vi ikapp. Eker kommer till anfall och en av deras spelare får helt ostört måtta ett skott men får ingen ren träff, instinktivt sträcker jag ut foten för att styra undan bollen men står för långt ifrån och touchar bollen in i mål. Då dog hela mitt inre och jag gav upp totalt. Jag var så trött, kände av gårdagens match och Coopertesten från samma morgon och kunde inte prata längre utan tårarna brände i hals och ögon. Jag vet ju att det inte var mitt fel, någon borde ha täckt skotten från början, det var halt och regnet öste ner. Inget jag kunde göra åt. Men jag var så trött! Jag orkade inte, allt innan dess hade gått på vilja och viljan bara rann ur mig. Spelet gick vidare och efter att ha läst deras spel och brutit en passning slår jag en jättefin boll till Ellen som sätter den i mål kändes det lite bättre. Troligtvis min bästa match under säsongen trots självmålet, spelade 90 minuter. Slutresultat 4-4.
I omklädningrummet efteråt så kom tårarna. Hade ingen energi kvar som höll dem inne och jag vacklade fram som en anka eftersom varenda muskel i min kropp sa ifrån. Varje gång jag drack kände jag hur maginnehållet höll på att kastas upp och jag vågade inte äta något när jag kom eftersom jag inte trodde jag skulle få behålla det. Imorse vaknade jag med dunkande huvud och värk i hela kroppen. Jag gick upp och började dra på mig kläder, åt lite frukost men fick ge upp. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Har gått på alvedon hela dagen för att orka ligga i soffan och se på tv. Det fanns inte en chans att jag skulle ha fungerat funktionsdugligt i skolan. Så fort jag sjukanmält mig gick jag och lade mig igen och sov till halv tolv. Dagen har ägnats åt att försöka återställa normal vätskebalans i kroppen och få i sig så mycket mat om möjligt. Trots det har jag fortfarande en olidlig huvudvärk, ett dygn efter sista matchen.
Vill aldrig må så här dåligt igen. Jag måste börja lyssna när kroppen säger ifrån. Den klarar inte 180 minuters tuff fotboll och ett Coopertest inom loppet av två dygn. Ska vila ett par dagar nu så förhoppningsvis är jag fit for fight igen till Frövi- Fellingsbro derby på lördag.