Emily L.

Kom nyss hem ifrån idrottshuset där DM i fotboll är i full gång. Som vanligt är jag inte uttagen i laget men drabbades av en förkylning så det hade inte gjort någon skillnad. Bara principen.

Min fotbollskarriär i Frövi IK närmar sig sitt slut. Jag har beslutat att ta ett upphåll från klubben och dra på turné bland närliggande damlag i kommunen för att se om jag passar bättre in någon annanstans. Anledningen är att nu har jag fått nog, måttet är rågat och bägaren har runnit över. För att bli bänkad, det klarar jag av men att ljugen rakt upp i ansiktet, det är accepterar jag inte! Jag talar självklart om vår käre huvudtränare, att nämna namn är kanske lågt men ni vet ju alla vem jag talar om så det är ju ändå onödigt så jag låter bli.

Jag har helt tappat förtroendet för honom och förtroende är något man måste ha för sin tränare. Han är falsk, oärlig och förvränger sanningen tills den passar honom. Senaste lögnen drog han inför 18 spelare i onsdags när han påstod att det ena laget inte fått mer och bättre coaching. Det var den genomskinligaste lögnen någonsin, han fortsate ju att coacha det andra laget när han var hos oss!

Den lögnen som tog hårdast det var inför matchen mot Kumla. Han ringer hem till mig och höjer mig till skyarna, pratar i detalj om hur duktig han tycker jag är och säger sedan att jag kommer få starta och spela så mycket jag orkar i matchen om inget oförutsett händer. Jag blev riktigt positivt peppad och planerade hela dagen så att jag hade alla förutsättningar på min sida, jag drack vatten under hela dagen, jag duschade efter specialidrotten för att inte bli kall på bussen hem och åt mat i god tid innan det var samling. Det här var ju min chans! Min chans att visa vad jag gick för, att jag förtjänade den där platsen! När han sedan tar ut laget så sitter jag på bänken. På bänken! Ingen förvarning och inför resten av laget. Lisa och Ida var de enda visste att han ringt och förstod inte heller. Jag tänkte att jag får väl komma in sen. Men det fick jag inte. Det blev 1-0 till kumla. 2-0, 3-0, 4-0, och slutligen 5-0. När det stod sex noll släppta han in mig och Erika ett byte och vi skapade en målchans, den farligaste på hela matchen. Sedan bytte vi igen. Ett byta till fick vi, då var det indirekt frispark mot oss och vi stod alla i målet och Kumla bombade ett skott som gick in i mål trots att vi stod fyra stycken mellan stolparna och sedan var det byte igen. Inte ens när vi hade 6-0 emot oss och alla utespelare gett upp fick jag spela.

Jag höll ut tills det bara var jag Lisa och Ida kvar i omklädningsrummet sen bröt jag ihop i gråt. Hade jag vetat att det skulle bli så, det hade varit en sak men att ladda en hel dag och sedan inte få spela det blev som en tredubbel besvikelse. Lisa blir tvungen att gå och Ida försöker lugna mig när Mona går in och samlar strumpor. Hon låtsats inte se men skickar in Malin sen sitter vi där,. lagkapten Malin, min personliga stöttepelare Ida och jag som bara gråter. På vägen ut skicka han ut tjejerna, grabbar tag i mitt ansikte så jag tvingas se honom i ögonen med gråten hulkande inom hela mig och säger "Mitt enda försvar är att jag inte vill att du ska spela back". Vi ligger under med 6-0, vad fan spelar det för roll om jag får spela back i fem minuter? Spelar det någon roll om det blir 6, 7 eller 8 mot 0?

Självförtroendet sjönk i botten. Där är det fortfarande. När jag satt där i Idrottshuset tänkte jag tillbaka på sensommaren och hösten då jag och Ida sprang ensamma 6x600 i strilande regn, när vi varje lördag gick var på plats för löpning klockan 09:00 och att vi gick på vartenda spelarmöte. Vi gjorde det för att vi ville ha ett lag och spela fotboll med. "Stommen i Frövi IKs damlag" kallade han oss. Han sade alltid att vi skulle visa alla dem som var iväg och pluggade att de skulle få kämpa för sina platser i laget och de skulle få se att träning lönade sig. Ingen skulle kunna ta vår plats i laget, men de gjorde de. Varenda en utav dem.

Han är så full av floskler! han sätter ihop en rad fina ord till meningar men de betyder ingenting! Han säger det han tror att man behöver höra. Det man vill höra. Förstår han inte att jag snart är 18? Jag är inget litet barn! jag ser rakt igenom honom och det gör ont. Så nu år det vara ett slut på det här för jag har ingen spelglädje kvar i kroppen. Jag vill inte mer.

Så när förkylningen har lagt sig så ska jag provtäna i Fellingsbro, Lindesberg och Nora för att se om det känns bra. Gör det inte det måste jag ta ställning till om jag verkligen vill fortsätta spela fotboll om de är på de här villkoren. Jag vill ju bara spela och ha kul men jag har inte roligt längre och spela det får jag ju inte. Jag bryr mig inte om ifall jag spelar i botten av fyran eller tar med laget upp till tvåan, men jag vill vara en del i laget. Jag vill också vara med och leka. Kommer jag fram tillatt jag inte vill fortsätta så tänker jag börja dansa. Jag vet inte vad, jag vet inte var men det är något jag alltid velat prova men aldrig haft tiden för eftersom det alltid varit så mycket fotboll.

Självklart har jag inte tagit mod till att prata med honom om det här. Jag vågar inte därför att det gör mig upprörd och det spelar ingen roll på vilket sätt jag är upprörd, jag gråter ändå. Är jag ledsen så gråter jag, är jag arg så gråter jag, är jag besviken så gråter jag och jag vill inte låta honom se mig gråta för gråten begränsar min talförmåga och har alltid setts som ett tecken på svaghet. Och jag tänker inte låta honom se mig så igen. För jag är stark och värd så mycket mer än det viset han behandlar mig på. Fast det värsta kommer att behöva berätta det för laget för det känn sinte som att de kommer sakna mig. Det kommer inte spela dem någon roll för jag har aldrig riktigt blivit en i gänget. Jag vet att det mycket beror på min egen osäkerhet men det är jobbigt. Så nu måste jag bli frisk, samla mod och kraft och sedan genomföra allt på något smidigt sätt. Hur nu det ska gå till...?