Emily L.

Det var länge sedan jag skrev en fotbollsblogg så det är hög tid, mycket har hänt sen sist. Jag lessnade på attityden i Frövi. Det där sättet det blev grupperingar och alla gav löften de inte höll. Jag tröttnade på att tränaren ljög mig rätt upp i ansiktet och att jag kom hem och grät efter varje träning eftersom allt kändes så hopplöst. Frövi damlag höll på att döda fotbollsglädjen och min mamma var den som intalade mig att om jag ville fortsätta spela fotboll var jag tvungen att ta mig därifrån.

Jag passade inte in där, jag var nervös och ängslig när jag satte mig i bilen och någon gång blev jag lättat när det bara var jag och Ida. Det är konstigt, hur hon och jag som är så nära och annars har liknande värderingar kan tycka så olika om en människa. Jag funderar ibland på om hon inte såg och hörde samma saker som jag gjorde eller om hon bara klarar att ta mer än mig men trivs hon är jag glad för hennes skull. Jag därimot tappade allt förtroende för honom. Han var bra, träningsmässigt. Han kunde få en att bli bättre, men han var ingen lagspelare. Tränaren är kanske ett lags viktigaste spelare, och jag tyckte inte att han klarade av det på alla de stadier han borde.

En tränare ska inte se sig själv som en diktator, han ska leda med känsla, kunskap och glädje. Hans uppgift är att hålla samman laget. Utan sammanhållning är ett lag ingenting. Jag tycker jag hamnat på ett ställe där jag kan känna mig trygg. Ett ställe där jag blir väl och rättvist behandlad.

Jag spelar i Nora nu och jag har inte ångrat mig en gång. Jag har fått många nya kompisar och lär mig något nytt varje träning. För första gången på mycket länge längtar jag till träningsdagarna och saknar det när jag inte kan delta. Inget skitsnack, ingen osämja. Bara skratt och sann fotbollsglädje!