Emily L.

Under de två senaste dagarna har jag bränt ner alla bilder som fanns på datorn, alltså 11 x 700 MB stycken! Då  hade vi redan tre skivor och jag var tvungen att sortera ut de redan brända så jag inte slösade skivor på en massa dubbletter. Det tog nio CD-skivor innan jag hittade den där lilla remsan som gör att man kan dra av plasten istället göra som jag gjort, använt naglarna i skarvarna och blivit galen för att jag inte fick upp dem...

Anledningen till all denna plåga att sitta och vänta på bränningar och få in bilder i samma sammanhang på samma skiva är att datorn är starkt virusinfekterad och behöver installeras om och då försvinner allt på datorn. Så därför måste jag bränna ner allt skolarbete, alla sommarjobbsansökningar och en massa annat som jag inte vill ska försvninna. Däribland mina 7,44 GB musik. Så jag har att göra ett tag framöver!

Jag och Erika åkte hem från pappa igår vi tiotiden och det är riktigt mörkt om nätterna numera! Jag tycker inte om att köra bil i skogen i mörkret. Och det har ingenting med djuren att göra. De vilda djuren är väl mitt minsta problem när billyktans sken vandrar mellan träden och man inte vet vad för sorts monster, spöke, psykopat eller våldtäktsman som gömmer sig i skuggorna!?

Okej, jag minns knappt livet utan facebook så här en vecka efter att jag regristrerat mig. Jag är online hela dagarna och går och ser efter var femte minut ifall det har hänt något. Jag förstår mig fortfarande inte på det men ändå är jag fast. Och jag som bara skaffade en för att mamma inte skulle vara mer hipp än mig! Tur att jag ska till skolan imorgon så jag för börja med min avgiftning.

Idag firar jocke och jag halvårsdag. Själv har jag gått och myst med tanken på honom och nör jag delgav min mor vad som gladde mig frågade hon bara om jag ville ha en uthållighetsmedalj...

Annars har väl dagen varit allt annat än underhållande! Snorar och hostar, känns som att jag snyter ut  hjärnsubstansvar gång jag snyter mig. Inte konstigt det inte gick att räkna! Så under dagen har jag uppdaterat mig vetenskap om alla de dagliga såporna så har du missat ett avsnitt av omaka systrar eller Freddie vet ni vem ni ska fråga!

Alla kom till Stadsskogsvallen med förväntningarna om att det skulle bli en spännande match. Det blev det inte.

Lindesberg gynnades av regnet, Nora har tills idag inte haft match i busväder och fick inte till det alls i regnet. När Linde väl fått in sitt första mål öste de på (både mål och regn) och slutresultatet blev 4-0 till hemmalaget. Själv såg jag förödelsen från läktaren eftersom min förkylning brytit ut till värsta influensan. I omklädningsrummet rådde begravningsstämmning och jag gick ut för att leta reda på min tränare och skjuts hem. Han sammanträdde med Lindesbergs tränare angående en jobbposition. Då berättade deras tränare att han ringt förbundet i början av veckan och de hade slagit fast att det kommer gå upp tre lag från division fyra till trean eftersom inget lag åker ur tvåan.

Sprudlande springer jag in i omklädningsrummet där bara Lagemyr och Isso finns kvar och berättar nyheten. Vi har gått upp en division! Eftersom vi förlorade mot linde är vi nere på andraplats och vi trodde vi var tvingade att vinna på söndagen för att komma upp men efetrsom trean och fyran i serien möter varandra och inte båda kan vinna och det inte räcker med oavgjort för att gå om oss så är vi redan klara! Nora Pershyttan spelar i division tre nästa år, det är klart!

Därför undrar jag hur många av Noratjejerna som vill komma hem till mig på lagfest nästa söndag efter matchen mot Lillån? Finns det intresse så är det fest! Det lovar jag! Jag ordnar sovplats för dem som inte kommer hem.

Igår var det match på Norvalla, kampen stod mellan Tånged/ Hidinge och Nora/ Pershyttan. De första 10 minuterna fick vi inte någon ordning på vårat spel men efter att Martina petat in första målet rullade det på. Själv fick jag sätte tredje eller fjärde målet efter en klockren pass av Marika. Bollen rullar över målvaktens fot och in i mål. Så alla mål är inte vackra mål men likt väl mål!

I halvleksvilan leder vi med fem eller sex mål mot noll och bestämmer att vi ska fortsätta jobba. Mållöst ganska många minuter in på andra men ett mål väl kom så kom de i flock. Collin gör säkert tre mål inom loppet av tio minuter och fler ändå satte bollen i nät. Slutresultat 13 - 0 till hemma laget! Så skönt!

Det gick trögt för mig till en börjar men jag fick chansen att jobba mig in i matchen och det släppte efter hand. Ovan att spela så stora delar av en match så gick det mesta på vilja eftersom kraften avtog. Men som helhet är jag nöjd, jag kämpade, jag nickade mycket och fick göra mål. De sakerna ska jag ta med till nästa match och det andra ska jag träna på tills dess.

Jag tycker så mycket om det här Noragänget, vi har så kul ihop! Redan nu planerar vi lagfesten som ska ske om vi går upp en division. Vi leder just nu serien och har en jättebra målskillnad, vi har släppt in två mål på fyra matcher! Vi har två tuffa matcher kvar, LIndesberg och Lillån. Jag vill så gärna avsluta serien med fyra vinster på rad och serievinst!

För att bara ha haft två sexpartners är jg väldigt erfaren vad gäller preventivmedel. Jag har provat på det mesta och reagerat bra på dem alla men fortsatt utforska för att hitta det ultimata medans det är så billigt som 170 kronor för ett helt år.

Som alla andra började jag med p-piller och allt var frid och fröjd. Så länge jag kom ihåg att ta dem vill säga. Kondomen har jag också testat men att helt förlita sig på kondom när man har ett aktivt sexliv känns tråkigt eftersom man tappar mycket av överraskningsmomentet när man måste planera att ta med sig den. Sedan kom de revulutionerande plåstren från amerika och jag testade dem. Lite osäker var jag då de lossnade i kanterna. Enligt barnmorskan kunde de lossna upp till 30% men ändå ge fullt skydd men sen kom sommaren också och det blev svårare att dölja dem. Bekväm som jag är tänkte jag då testa på p-staven. En liten stav i armen som ger fullt skydd, behöver inget minne och det bästa av allt ingen mens!

Att sätta in den var inget svårt alls. Jag fick ett bedövningsplåster och sen var det inte mer än ett litet stick så satt den på plats. Två perioder av mens på fem månader, nackdelan var att den också bidrog med en ganska stor viktökning. Efter att ha växt ur hela min garderob fick det vara nog och jag bokade tid för att ta ut den.

Katastrofen började redan när jag två timmar innan uttalad tid skulle sätta på mig bedövningsplåstret. Det hade smält ihop med mitt busskort och när jag drog isär dem rann det bedövningsmedel överallt. Jag blev tvungen att springa till skolsyter och få plåstret bandagerat runt armen. Väl på ungdomsmottagningen fick jag veta att plåstret halkat på sned och bödövat delvis på fel ställe. Barnmorskan gjorde ändå ett försök och jag kände inget ont. Två minuter var den tid hon trodde att det skulle ta. Efter tio började jag ana att något inte var riktigt bra. Staven satt för djupt och väldigt nära muskeln. Hon bestämde sig för att göra ett försök från andra hållet och stack kanylen på ett nytt ställe i min arm. Där var inte bedövning full och det gjorde ont. Hon lade lokalbedövning och gjorde ännu ett kanylhål i min arm. Efter ytterliggare tio minuter fick hon erkänna sig besegrad, hon fick inte ut den.

I halvt chocktillstånd och med tanken "det du sätter in måste du väl få ut!?" fick jag två bedövningsplåster och en tid på lassarettet. Jag åkte därifrån med trestick i armen och två rediga blåmärket, svullen och öm.

Idag var det då tid för mitt andra försök att bli av med staven. Jag glömde bedövningsplåsterna så de kom på 40 minuter för sent. Jag tänkte inte låta mig avskräckas och åkte dit fast besluten om att den skulle ut.

När det blev min tur kom en väldigt rar dam och sa att hon skulle ta hand om mig. Först tyckte hon att det var konstigt att barnmorskan inte fått ut den eftersom hon kände den så tydligt och tänkte att det här, det blir lätt som en plätt. Min arm var fortfarande svullen sen det förra försöket men bedövningen hade tagig ganska bra trots förseningen. Kanyl var inte att tänka på utan hon började med skalpellen direkt och jag stirrade i taket för att slippa se slakten av min egna arm.

Damen, min läkare var väldigt trevlig men inte särskilt modingivande. Om och om igen kallade hon mig stackars flicka och ojade sig över min stackars arm och beklagade sig över vilka ärr jag skulle få. Till en början var hon självsäker men sedan när hon började prata mer till sig själv än till mig förstod jag att det inte skulle bli så enkelt som hon trott. Då och då gjorde det ont, precis som när man drar av skorpan på ett sår och jag grimaserade. Hon frågade flera gånger om jag ville ha lokalbedövning men sist jag tog den blev det för svullet ochjag tänkte att smärtan är värt det om hon bara får ut den ur min kropp. 

Efter tjugo psykiskt krävande minuter sa hon äntligen att nu var den ute. Lättad reste jag mig och gick för att hämta ut mina numera väldigt upskattade plåster. Men jag kommer att vänta ett tag med att sätta på mig det första, jag är nyfiken på vem jag är utan alla extrahormoner i systemet. Jag tänker ta någon månad och bara vara mig själv och med pojkvännen på flera mils avstånd så är det ingen fara angående skydd.

Jag kommer inte få ett, inte två utan fem ärr på armen som en påminnelse om att den bekvämaste vägen inte alltid är den rätta.